Kom ju rätt mycket snö här i Gränum, så banan var helt oki att rida på. Höll man sig bara ute på spåret och gjorde stora volter och inte för hastiga övergångar flöt det på fint.
Så för Rocks del blev det ett joggingpass, där jag bara stämde av honom i bägge varven. Inget avancerat alls, men ibland behöver man inte krångla till det så mycket.
När vi var färdiga så gav jag honom lång tygel och tänkte skritta av honom ordentligt. Vad gör han då? Jo, vi går på näsan. Han halkar inte utan han snubblar på sina långa ben. Tack gode gud att han lyckades kravla sig upp igen utan att vi behövde bli snögubbar. Jag blev så snopen, satt nästan och höll honom framme i nackstycket och såg marken komma närmre, men han klarade ut situationen. Galenpanna.
Tog sen ut Ultra, och hon ÄLSKAR snö. Var så piggelin och jobbade på så fint. Har ju haft pessoan på henne ett tag, och hon jobbar fint med den men hon blir störd av den på samma gång. Har klurat lite på det här och igår satte jag på nått så enkelt som en halsförlängare. Är inget stort fan av denna typ av hjälptygel, tycker den invaggar i falsk trygghet. Men nu skulle jag ju inte rida på den utan bara få Ultra att slappna av ännu mer än vad hon redan gör. Och vilken fullträff, hon var så nöjd. Gjorde övergångarna precis när jag bad henne, va så uppmärksam och med hela tiden.
Avslutade passet som jag brukar genom att hoppa upp på henne. Och direkt hade jag jämt stöd på bägge tyglarna och hon går hela tiden med spetsade öron och bara jobbar på. Men det börjar synas på henne nu, hennes överlinje börjar ta form. Underbart.
Fick frågan häromdagen om det inte var meningen att jag lite kvickt skulle " fixa " till Ultra och skicka henne vidare.
Nu är det ju så att jag har ägarens fulla förtroende att göra detta i min och Ultras takt, det bästa sättet att bygga en bra grund som resulterar i en hållbar häst är att skynda långsamt. Finns inga genvägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar